FI vill se högre kapitalkrav för svenska storbanker

De fyra storbankerna Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank ska ha minst 10 procent i kärnprimärkapital från första januari 2013 och 12 procent från första januari 2015. Syftet är att skapa stabilare banker, vilket är det bästa sättet att förebygga framtida kriser och därmed minska riskerna för svenska skattebetalare.

Den finansiella kris, som i olika omgångar har skakat världen sedan 2007, har tydligt visat vilka allvarliga konsekvenser det kan få för samhällsekonomin om bankväsendet får akuta problem. Även om räddningsinsatser från centralbanker och regeringar runt om i världen dämpade effekterna, fick krisen ändå långtgående konsekvenser för realekonomin i form av högre arbetslöshet och negativ tillväxt.

Nu pågår ett internationellt arbete för att skapa ett stabilare finansiellt system. Målet är tydligt. Den utveckling vi sett under de senaste åren får inte upprepas igen. En viktig del i detta arbete är det internationella regelverk som tagits fram av Baselkommittén för banktillsyn och som går under namnet Basel 3. Detta regelverk skärper minimikraven på alla internationellt verksamma banker, var de än finns i världen, och innebär att banker i framtiden ska ha såväl mer och bättre kapital för att täcka förluster som bättre likviditet. Finansinspektionen stöder dessa förslag. Men Sverige bör redan nu gå längre än Basel 3:s minimikrav och införa striktare regler för våra storbanker.

Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksbanken menar att de svenska stora bankgrupperna ska ha högre krav på riktigt kapital ("kärnprimärkapital"). Basel 3 sätter, litet förenklat, den minsta nivån för sådant kapital till 7 procent av de riskvägda tillgångarna från 2019. Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksbanken menar att kärnprimärkapitalkravet för de fyra stora bankgrupperna i stället ska vara minst 10 procent från första januari 2013 och 12 procent från första januari 2015 (utan s.k. golvregler).  Det finns flera tungt vägande skäl att ställa höga krav på svenska storbanker.

• Bankerna är mycket stora i förhållande till den svenska ekonomin. Våra stora banker har tillsammans balansräkningar som är flera gånger större än Sveriges BNP. Om en eller flera svenska storbanker måste räddas kan det medföra mycket stora kostnader för samhället och skattebetalarna.
• Marknaderna har dessutom lärt sig av historien och utgår ofta från att staten kommer att ingripa för att rädda stora banker. Denna implicita garanti från staten gör att storbankerna både kan finansiera sig billigare än vad som annars hade varit fallet och kan ta större risker.
• De svenska storbankerna har en omfattande verksamhet i en rad andra länder. Detta är i grunden positivt, men gör också att det blir svårare att hantera en bank som får problem och kostnaderna riskerar att öka.
• De svenska storbankerna finansierar sig genom att låna i utländsk valuta i en stor omfattning. Oväntade negativa störningar på de internationella kapitalmarknaderna kan därmed orsaka stora problem för bankerna och i förlängningen för den svenska samhällsekonomin.
  

Striktare krav på bankerna bidrar till att Sverige drabbas av färre och mildare finansiella kriser i framtiden. Denna vinst för samhället överväger klart de eventuella kostnader som högre krav medför.

För att förslaget ska kunna genomföras krävs också lagstiftning. Den kommer att tas fram av Finansdepartementet och anpassas till de möjligheter som ges i kommande EU-direktiv och EU-förordningar.