Om kapitalkrav för svenska banker

FI tillämpar kapitalkravsreglerna i syfte att det svenska banksystemet ska stå starkare rustat för att kunna stå emot framtida finanskriser.

Till följd av en relativt låg andel eget kapital i förhållande till övrig finansiering skapas en förhållandevis hög skuldsättning bland kreditinstitut som gör risken för fallissemang påtaglig.

Med anledning av FI:s uppgift att upprätthålla en finansiell stabilitet åläggs därför dessa företag kapitalkrav i relation till deras riskvägda tillgångar. Kapitaltäckningskraven föreskrivs för att tillgodose tillräckligt med kapital för att absorbera eventuella förluster som kan uppstå i kreditinstitut och förebygger på så sätt finansiell obalans. Kapitalkravet är uppbyggt av flera beståndsdelar som från och med den 1 januari 2014 regleras av kapitaltäckningsdirektivet (2013/36/EU) och tillsynsförordningen (575/2013/EU).


Grundläggande kapitalbaskrav (pelare 1)

Kapitalkrav i pelare 1 regleras av tillsynsförordningen (575/2013/EU) och tillgodoser kapitaltäckning för kredit- och motpartsrisk, marknadsrisk och operativ risk, tillsammans bildar de minimikravet.

Operativ risk

Med operativ risk menas "risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller misslyckade processer, mänskliga fel, felaktiga system eller externa händelser". Definitionen inkluderar legal risk.

I kapitaltäckningsreglerna finns tre metoder för att beräkna kapitalkravet för operativ risk.

Basmetoden gäller som grundregel alla företag, som inte anmält eller ansökt om att använda någon av de andra metoderna. Som mått för företagens risk används rörelseintäkterna och kapitalkravet uppgår till 15 % av dessa intäkter.

Schablonmetoden är en utveckling av basmetoden där hänsyn tas till att all form av finansiell verksamhet inte i samma grad är utsatt för operativ risk. Ett företag får efter anmälan till FI använda schablonmetoden. För vissa typer av finansiell verksamhet får även den Alternativa schablonmetoden användas. Ett företag får ansöka om Finansinspektionens tillstånd för att använda den alternativa schablonmetoden.

Det finns också möjlighet för företagen att ansöka om Finansinspektionens tillstånd att använda Internmätningsmetoder (AMA) för att beräkna kapitalkravet för operativ risk.

Kreditrisk

I kapitaltäckningsreglerna finns två metoder för att beräkna kapitalkrav för kreditrisk.

Enligt schablonmetoden ska företagen hänföra sina exponeringar till föreskrivna exponeringsklasser och åsätta exponeringarna de riskvikter som följer av respektive exponeringsklass. Riskvikterna kan i vissa fall åsättas utifrån en kreditvärdering från ett externt kreditvärderingsinstitut.

Det finns också möjlighet för företagen att ansöka om Finansinspektionens tillstånd att använda internmetoden för att beräkna kapitalkrav för kreditrisk.

Marknadsrisk

Enligt kapitaltäckningsreglerna om marknadsrisk ska företagen beräkna kapitalkrav för ränterisker och aktiekursrisker i handelslagret, avvecklingsrisker och motpartsrisker i handelslagret samt valutakursrisker, råvarurisker och kreditvärdighetsjusteringsrisker (CVA) i hela verksamheten.

Kapitalkrav kan beräknas med schablonmetoder och även, efter medgivande från FI, interna metoder.

Riskbedömning och tillsyn (pelare 2)

Kreditinstitut ska, enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över sina risker. De ska också se till att riskerna sammantaget inte äventyrar deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser. För att uppfylla detta ska de ha processer och metoder för att fortlöpande värdera och upprätthålla kapital och likviditet som – i fråga om till belopp, slag och fördelning – är tillräckligt för att täcka nuvarande och framtida risker. FI har valt att kalla en sådan process för intern kapital- och likviditetsutvärdering (IKLU).Kreditinstitutet ska upprätta ett särskilt IKLU-dokument, utifrån de krav som ställs i 10 kap. i Finansinspektionens föreskrifter (2014:12) om tillsynskrav och kapitalbuffertar.

Som behörig myndighet ska FI granska och utvärdera att IKLU-dokumenten uppfyller kraven och utöver pelare 1 göra en individuell samlad kapitalbedömning för varje enskilt företag. Pelare 2-kravet är därmed ett individuellt krav och ska täcka risker som inte fullt ut fångas av regelverkets minimi- och kombinerade buffertkrav. Det kan handla om ett högre kapitalkrav för risker som inte täcks av pelare 1, en risk som delvis täcks av pelare 1 eller ett tillägg för risker som ett kreditinstitut utsätter det finansiella systemet för. I regelverket benämns det extra kapitalkravet särskilt kapitalbaskrav.

Kombinerade buffertkrav

I enlighet med lag (2014:966) om kapitalbuffertar framgår krav på upprätthållande av olika slag av kapitalbuffertar. Ett kreditinstitut får under vissa omständigheter och restriktioner använda buffertarna. Stora buffertar gör därmed kreditinstitut mer motståndskraftiga mot förluster, vilket minskar sannolikheten för att ett kreditinstitut bryter minimikravet och att problem sprids till andra delar av det finansiella systemet.

Informationskrav (pelare 3)

Pelare 3 är den del av Basel-överenskommelsen där kreditinstitut åläggs att publicera ytterligare information om sin egen verksamhet. Detta så att eventuella motparter bättre kan bedöma om de vill vara kund, kreditgivare eller investerare i kreditinstitutet.

Stresstest

Stresstest betyder att ett kreditinstitut eller en del av dess verksamhet och exponeringar utsätts för en negativ påfrestning - hypotetiskt. Detta stresstest betyder att man till exempel kan utvärdera om den befintliga kapitalbasen är tillräcklig för att hantera negativa påfrestningar, eller om kreditinstitutet bör åläggas att utöka kapitalbasen.

Finansinspektionen utför minst ett stresstest per år för de större kreditinstituten i tillsynskategori 1 och 2. Nämligen det stresstest som ligger till grund för att bestämma kapitalplaneringsbufferten, som är ett kapitalkrav i pelare 2.

Senast granskad: 2019-03-08
Laddar sidan