Om BMR

EU:s förordning om referensvärden (Benchmarkförordningen, BMR) började tillämpas den 1 januari 2018 och gäller direkt utan att reglerna införs i svensk lag. Förordningen kompletteras med ytterligare EU-lagstiftning i form av delegerade akter och genomförandeakter, som preciserar och närmare anger detaljerna kring bestämmelserna i Benchmarkförordningen.

Den 1 januari 2018 trädde också en lag i kraft för att anpassa svensk rätt till BMR, lag (2017:1185) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om referensvärden. Lagen anger att Finansinspektionen är behörig myndighet i Sverige enligt BMR och innehåller bestämmelser om att FI ska få ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt BMR.

Referensvärden (så kallade benchmarks) är, lite förenklat uttryckt, index som används för att bestämma värdet på finansiella instrument eller avtal eller för att mäta en investeringsfonds resultat (se artikel 3.1.3).

I samband med den senaste finanskrisen uppdagades flera allvarliga fall av manipulation av referensvärden, till exempel manipulation av referensräntorna Libor och Euribor. Manipulation eller försök till manipulation av referensvärden kan få allvarliga konsekvenser för marknaden. Det kan leda till förluster för investerare och konsumenter och påverka den reala ekonomin negativt. Därför har det inom EU ansetts nödvändigt att reglera detta område.

De marknadsaktörer som framförallt påverkas av BMR är administratörer, de som "kontrollerar tillhandahållandet av ett referensvärde" (se artikel 3.1.5), lite förenklat uttryckt de aktörer som tar fram referensvärden. Reglerna för administratörer ställer bland annat krav på kontroll och övervakning samt på dokumentation och transparens. Benchmarkförordningen innebär även ökat ansvar för rapportörer av dataunderlag till administratörer samt för användare av referensvärden.


Senast granskad: 2023-10-19